The time of my life
Det är mycket som har hänt sen sist jag skrev. Jag är lite seg på att uppdatera, jag vet.
Examen togs den 11e september och jag firades av mamma, mormor, morfar, Sara, Jonatan, pappa, Natti, Jennifer, Jack, Emelie och Daniel. Alla ni ska ha ett stort tack för att ni tog er tid att komma ner hit till mig.
Det var en rätt häftig känsla att stå där på skolan med så många som stod mig nära eftersom jag inte har så många vänner här nere i sthlm ännu.
Det var en jäkla massa fest hela den helgen och det var inte bara jag som firades. Emelie hade precis fyllt 18 så nu fick man ju dra på ordentligt. Lovely.
Nu ska man ju bli vuxen och söka jobb och sånt. Dock har en viss liten data terrorist fuckat upp min dator för tillfället. Kan inte öppna min CV. :(
Jag har planer på att åka upp till lilla Luleå snart igen. Tänkte passa på innan jag sitter fast helt och hållet.
Dom 9 månaderna jag varit här nere har verkligen satt press på vänskap och kontakt till dom där hemma. Men samtidigt har det också visat mig vilka som verkligen står kvar, lika glada, positiva och stöttande.
Vissa vänner har jag förlorat och andra har jag kommit närmare.
Tack Sara och Jonatan ni är bäst :)
Och tro inte att jag levt utan dramatik bara för att jag inte varit hemma i Luleå. Drama råkar jag ändå ut för oavsett hur långt hemifrån jag än är. haha. Börjar nästan tro att det är en del av mitt liv oavsett om jag vill det eller inte.
Det känns ju som att en period av mitt liv har tagit slut igen så därför borde man väl samanfatta sig lite kort om den "era" som gått.
Jag flyttade helt galet abrupt till storstaden från Luleå för att gå min frisörskola. Jag kände inte en kotte här i sthlm men tvingede mig själv att våga stå på egna ben. Jag lärde mig hitta överallt (kors i taket med tanke på mitt så kallade lokalsinne). Jag fixade en lägenhet, FLYTTADE i sthlm från vårbygård till bromma. Släpade mina väskor fram och tillbaka genom hela stan, från söder till norr. Kirrade ett husdjur. Gick i skolan, lärde mig nya saker varje dag. Umgicks med folk jag blivit bekant med. Festade, hamnade fel med tunnelbanan, skaffade mig sthlms tempo och höll kontakten med min kära Sara.
Lite stolt är jag nog ändå.
Sedan måste jag ju säga att det finns folk som alltid försöker hålla en tillbaka. Vill att man ska leva likadant som dom och skaffa sig status i en liten stad istället för att testa vingarna. Men åt dom säger jag bara HA! Hellre är jag en liten anka i ett stort hav än en stor anka i en liten pöl.
Fritt fram för tolkningar men jag kan iaf simma hur långt jag vill.
Och med den slutklämmen säger jag tack för mig denna dag.
xxx
Examen togs den 11e september och jag firades av mamma, mormor, morfar, Sara, Jonatan, pappa, Natti, Jennifer, Jack, Emelie och Daniel. Alla ni ska ha ett stort tack för att ni tog er tid att komma ner hit till mig.
Det var en rätt häftig känsla att stå där på skolan med så många som stod mig nära eftersom jag inte har så många vänner här nere i sthlm ännu.
Det var en jäkla massa fest hela den helgen och det var inte bara jag som firades. Emelie hade precis fyllt 18 så nu fick man ju dra på ordentligt. Lovely.
Nu ska man ju bli vuxen och söka jobb och sånt. Dock har en viss liten data terrorist fuckat upp min dator för tillfället. Kan inte öppna min CV. :(
Jag har planer på att åka upp till lilla Luleå snart igen. Tänkte passa på innan jag sitter fast helt och hållet.
Dom 9 månaderna jag varit här nere har verkligen satt press på vänskap och kontakt till dom där hemma. Men samtidigt har det också visat mig vilka som verkligen står kvar, lika glada, positiva och stöttande.
Vissa vänner har jag förlorat och andra har jag kommit närmare.
Tack Sara och Jonatan ni är bäst :)
Och tro inte att jag levt utan dramatik bara för att jag inte varit hemma i Luleå. Drama råkar jag ändå ut för oavsett hur långt hemifrån jag än är. haha. Börjar nästan tro att det är en del av mitt liv oavsett om jag vill det eller inte.
Det känns ju som att en period av mitt liv har tagit slut igen så därför borde man väl samanfatta sig lite kort om den "era" som gått.
Jag flyttade helt galet abrupt till storstaden från Luleå för att gå min frisörskola. Jag kände inte en kotte här i sthlm men tvingede mig själv att våga stå på egna ben. Jag lärde mig hitta överallt (kors i taket med tanke på mitt så kallade lokalsinne). Jag fixade en lägenhet, FLYTTADE i sthlm från vårbygård till bromma. Släpade mina väskor fram och tillbaka genom hela stan, från söder till norr. Kirrade ett husdjur. Gick i skolan, lärde mig nya saker varje dag. Umgicks med folk jag blivit bekant med. Festade, hamnade fel med tunnelbanan, skaffade mig sthlms tempo och höll kontakten med min kära Sara.
Lite stolt är jag nog ändå.
Sedan måste jag ju säga att det finns folk som alltid försöker hålla en tillbaka. Vill att man ska leva likadant som dom och skaffa sig status i en liten stad istället för att testa vingarna. Men åt dom säger jag bara HA! Hellre är jag en liten anka i ett stort hav än en stor anka i en liten pöl.
Fritt fram för tolkningar men jag kan iaf simma hur långt jag vill.
Och med den slutklämmen säger jag tack för mig denna dag.
xxx